Allt fler unga mår dåligt

Dagens ledare i tidningen var ett ledsamt konstaterande, barn och ungdomar mår allt sämre. Jag är inte ett dugg förvånad, tack Petter Lobråten för att du tar upp detta. Få se vilken riktning diskussionen tar.
Oftast vill allmänheten hitta ett plåster för problemet, hitta lösningar. Diskussionen kommer förmodligen att ta en politisk svängom mellan vår gemensamma plånbok, vår skola och våra samhälleliga anstalter och institutioner. Mer pengar behövs, mer resurser och någon som ska fixa problemet. Fler psykologer och skolterapeuter behövs, javisst, men jag hoppas att någon vågar djupdyka i det verkliga problemet. Vågar vi ställa oss frågan och vågar vi verkligen tänka litet djupare. Varför mår barn och ungdomar så dåligt?

Listan kan göras oändlig. Kan det vara vår mobila tidsålder, all strålning, all stimuli? Kan det vara utbudet och möjligheterna som hopar sig likt ett berg, oöverkomliga utmaningar som likväl måste prövas? Kan det vara så att vår välfärd leder oss in på en tröttsam jakt efter materialistiska ägodelar som ändå inte fyller tomrummet? Har vi för stora krav på oss själva, har andra för stora krav på oss? Allt går i racerfart, utvecklingen rasar på.Vi ska ha mera, lära oss mera, testa mera, bli bättre, kunna allt… mera mera mera.

Som lärare har jag sett hur skolan ska fylla behovet av kunskap på ett mer komprimerat och effektivt sätt. Vi har metoder för hur vi ska skynda på, få in mera material i undervisningen och mera kunskap. Allt detta ska förhoppningsvis resultera i mer konkurrenskraftiga ungdomar som kommer ut i vårt krävande samhälle. Men vad händer om framtidens hopp bryter ihop?

Tänk att var sjätte ungdom i åldern 14-17 år på Åland har upplevt ångest. Hur kommer detta att utvecklas? Hur kommer dessa barn och ungdomar att må som vuxna? Om vi bara fortsätter på samma sätt utan att verkligen åtgärda problemet misstänker jag att framtidens generation kommer att lamslås av utmattning, ångest och depression? Det mest sorgliga är att vår motreaktion kommer att vara att utbilda fler psykologer, utveckla mera läkemedel och bygga större instanser för de med psykisk ohälsa. Allt som får pengarna att gå runt gynnas. Så vi kommer att satsa på mer arbetsplatser inom den psykiska hälsan, mer forskning kring vilka receptorer vi behöver bedöva i vår hjärna för att skicka mänskligheten tillbaka till ekorrhjulet.

Men samtidigt som all denna utveckling tar fart kommer det att finnas en mindre grupp människor som ifrågasätter vårt sätt att leva. Människor som kommer att hoppa ut ur ekorrhjulet och finna en egen väg där det ”oöverkomliga” läggs åt sidan. Jag tror vi kommer att se fler som vågar leva mer avskalat och minimalistiskt. Kanske fler som lyssnar till sina medmänniskor och vågar sätta gränser för hur mycket vi ska orka. Kanske vi får uppleva en tillbakagång där allt fler vågar prova på självhushåll och alternativa levnadsmiljöer. Vem vet vilka fantastiska idéer som tillbakahålls för att de inte bidrar till mer pengar i samhället?

Själv har jag gått en krokig väg, fått mina törnar men alltid vetat att jag vill jobba med ”konst för själen”.
Min vision att ge själen tröst och värme. Jag vill ge mig själv och andra en chans att prioritera sitt innersta, finna sin kärna. Och när vi gjort det är vi säkert lite starkare, kanske såpass mycket att vi kan skuffa undan orosmolnet som svävar över oss.

Evelina Lindahl

Leave a Reply Text

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *