Nån förstörde Ateljén

med två taklampor kvar som ska lysa upp 60m2, duger inte ateljén ens som förråd längre. En ateljé som enligt hyresavtal ska vara ett hobbyrum, inte ett förråd.

 och ingen har frågat mig om lov att få gå in i ateljén. Ingen har informerat mig om invändiga reparationer.

IMG_7350IMG_7360IMG_7365IMG_7357IMG_7355

I över ett halvår har jag knegat med annat än mitt ateljéarbete, min dröm.
Jag har verkligen längtat till hösten, att få ta tag i arbetet som blev liggandes där i januari. Idag återvände jag, till tårar.
Utan besked har man i dagarna bommat igen takfönstren, en ateljés hjärta. Någon har klampat runt, flyttat på mina arbeten, sågat, snickrat och slipat.
I januari när jag lade lapp på luckan kunde jag aldrig ens tro att nån skulle stövla in och lägga hand på mina arbeten, själv har jag behandlat dem så varsamt. Och trots att man städat upp efter sig ligger det ett tunt byggdamm över hela ateljén. På bord och väggar hänger mina illustrationer gjorda i akvarell och torrpastell. Jättekänsliga! Jag kan inte blåsa bort byggdammet, jag kan definitivt inte sopa bort det med handen. Alla som vet vad torrpastell är vet att det är ett torrt pulver som först binds fast till underlaget när man fixerat det.
Men ingen har meddelat att min arbetsplats, min ateljé ska genomgå förändringar. INGEN! Inte ett mail, inte ett telefonsamtal, inget av någon. Man får helt enkelt inte gå in i en låst bostad eller en affärslokal utan att ta kontakt med hyresgäst, mig veterligen kallas detta olaga intrång. Däremot har jag fått ett mail i juni där man förkunnar att yttre takreparationer ska göras på hösten, plåttaket ska bytas. Byggnadsställningar kommer att finnas kring våningshuset och diverse oljud kan störa invånarna dagtid. Men inget om att byggnadsarbetare ska arbeta inne i min ateljé, bomma igen fönster och ändra om. Jag har inte ens haft en chans att få plocka bort mina alster innan byggteamet gått in.

Idag trillade verkligen tårarna och det kan jag säga öppet. Vem som helst skulle väl känna sig kränkt, eller ska jag som konstnär betrakta mitt arbete som mindre värt, mindre viktigt? Så som jag längtat till ateljén, sett fram emot att få sätta igång med mitt arbete. Istället plockade jag ner alla arbeten, packade dem så varsamt jag kunde i en stor konstnärsportfölj. Rädda det som räddas kan. Återvände hem med en klump i magen. På torsdag, om en dag, ska jag sätta igång med bokillustrationerna. Jag behöver dagsljus, något min ateljé inte längre har. Vad ska jag ta mig till, var ska jag arbeta? I flera månader har jag fyllt upp ateljén, gjort den till min, älskat den. Just nu är den oanvändbar. Måste jag nu finna en ny plats? Hur ska jag nu kunna arbeta? Kommer min bok att bli klar i tid? Tänk om illustrationerna tagit skada? Orkar jag börja om?

Den som tror att man som konstnär och designer tar penna och papper i handen och sätter sig nån annanstans har verkligen ingen aning om hur omfattande vårt arbete kan vara. Alla verktyg, material och arbetsmetoder och processer som krävs för att jobba bra. Bara att jag var tvungen att plocka ihop mina halvfärdiga illustrationer ikväll är en risk i sig. Nu har jag lagt allt i en stor konstnärsportfölj, den enda lösningen jag kom på eftersom ingen av berörda parter svarade i telefon. Om man gått fram såhär respektlöst finns det ingen chans att jag lämnar kvar mina arbeten i ateljén. Men det är verkligen inte bra att ha pastellmålningarna ihopklumpade i en pärm heller. Ju mer jag rör i dem, ju mer jag flyttar på dem desto större skada. Men eftersom de är alla pågående arbeten kan jag ju inte heller fixera eller skydda dem, illustrationerna är inte helt klara.

Vi köpte nyligen ett hus, renoveringen pågår för fullt. Vårt tillfälliga hem är ett kaos, vårt blivande hem ett ännu mera kaos. Ingen plats här för eget skapande, inte en vrå ledig.
I ett skede tänkte vi höja på taket i vårt nya hus, göra en liten ateljé åt mig däruppe med takfönster. Men vadå, jag hade ju min ateljé.
Igår blev det nya plåttaket klart på vårt hus.  Så nu finns det minsann inte nån chans att vi river upp det för att bygga ateljé däruppe. Tänk om jag ändå vetat om detta. Tänk om jag skulle jobbat vidare i ateljén i januari, då skulle boken vara klar för länge sedan. Men nu ligger den i en tjock pärm och jag sitter med ”Tänk Om”.

Jag brukar alltid finna lösningar, se det positiva och kämpa på, men idag mörknade det. Jag avslutar dagen med slappa armar, livlösa och tunga.
Jag kan bara hoppas att byggherrarna planerat in nya takfönster (trots att de bommat igen, isolerat och spacklat hålen)
Sen kan jag bara förlåta, gå vidare och tänka ”Allt har sin mening”.
Så en liten nyfikenhet för vad ”meningen” med detta är väcks till liv. Men tungsintheten kommer nog att sitta i ett tag.

Evelina Lindahl

Leave a Reply Text

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *