Där lugnet lägger sig – Min Ateljé

Sist och slutligen är vi är alla hundar i koppel, men vem är damen som får oss att skynda så?

Efter några hektiska dagar som lärarvikarie tog jag mig tid att besöka min ateljé som står i ”träda”. Allt står kvar som jag lämnat det innan jag tog på mig bildkonst vikariatet. Ljuset i ateljén är lika ljuvligt som vanligt, oavsett om det regnar och är mulet ute. Lugnet är påtagligt och luften känns sval. De vilande arbeten jag har bara väntar på att jag ska återvända med min kreativa kraft.

På ett bord ligger en av mina ekologiska akustik paneler, halvfärdig. Det kliar i fingrarna att sätta igång, men jag vet att det är bäst att låta det ligga. Jag har 240 elevers namn att memorera, daglig bedömning åt varenda elev efter varenda lektion att göra. Ja, det är det ända sättet bedömningen kan bli rättvis. Och eleverna MÅSTE sitta enligt sittplaneringen, det är så jag memorerar deras arbetsprestationer som bedöms. Hursomhelst, jag har 240!!! individer per vecka att leverera mitt bästa till. Jag pendlar mellan två högstadier, pulsen är nog en aning högre än vanligt. När jobbet är slut tar föräldrarollen vid med allt vad det innebär. Katten jamar högljutt när hans toalettbesök fastnat i pälsen, vilket alltid sker när vi har som mest bråttom. Kvällarna avrundas med lite kurser här och där för stora och små, bila hit och dit.  När barnen somnat kallar hemmets behov på mig och morgondagens arbetsplanering. Sista halvtimmen innan jag slocknar hinner jag utbyta några ord med min man. Dagar och veckor går, helgerna hinner vi inte landa på. Är detta på riktigt?! Vad vill vi förmedla till dagens barn med att hålla på såhär? Att de sen ska försöka bli bättre och effektivare än oss? Eller kanske det är dags för en helomvändning.

Den positiva erfarenhet jag kommer att ha av denna vårtermin som lärare är mötet med alla människor, utbytet av tankar och idéer som barn och ungdomar har. Jag sjunker in en aning i deras värld och får en bättre förståelse för deras liv, deras bekymmer, oro och glädjeämnen. Om jag känner mig stressad i mitt arbete antar jag att de också känner stress. Att på 45 minuter hinna prestera sitt bästa i bildkonst är inte lätt. Plocka fram, komma i kontakt med sig själv och sen plötsligt städa bort när tankeverksamheten och lugnet i klassen lagt sig. Det är inte alls konstigt att man blir nervös och orolig, jag förstår dem. Det är verkligen inte rättvist att försöka jobba med någonting kreativt under så kort tid. Jag vet ju att jag själv behöver en hel dag för att åstadkomma nåt riktigt bra som jag är nöjd med. Själva görandet och tillverkandet behöver inte ta lång tid, men processen innan måste få ta tid!
Kan vi inte ge oss själva mer tid och kvalitet istället?

Kanske Giaccomo Ballas – Dog on a leash från 1912 fortfarande platsar in på allt det jag beklagat mig över idag, 100 år senare.
Sist och slutligen är vi är alla hundar i koppel, men vem är damen som får oss att skynda så?
hundikoppel

Evelina Lindahl

Leave a Reply Text

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *