Framtidstro för kulturen?

En hållbar framtid som vilar på marknadsekonomiska premisser är inte möjlig. Förutom pengar och företagsamhet behövs också en moralisk värdegrund som tar hänsyn till alla människors specifika behov

Framtidsforskare Karim Jebari (2019 – I Väntan på flygande bilar)

Idag är det valdag i Finland. Ny riksdag, nya löften och nya framtidsvisioner. Viktiga frågor om vård, föräldraledighet, kommunsammanslagningar, invandringspolitik, utrikespolitik, skolreformer, beskattning, och ekonomisk utveckling toppar valmaskinernas frågor. Jag har gått igenom alla valmaskiner och känner mig säker i mina svar.

Jag följer debatter om hållbar utveckling, nyfiket tar jag till mig framtidsforskarnas utsagor. Givetvis tar jag till mig det som passar min filosofi. Framtidsforskarna som bekräftar min tro om att vi människor behöver en inre utveckling som är fri från den marknadsekonomiska utvecklingen, fri från konsumtions hets och materiellt behov. Vi behöver något som stärker oss från själen som inte går att sätta en prislapp på. Vi behöver kärlek, värme och kontakt med varandra. Här har kulturen sitt fäste, här kan vi växa.

Men jag är så besviken på att kulturen inte lyfts fram i någon av frågorna. Tas det för givet, att vi som vill ge våra medmänniskor upplevelser bara ska fortsätta utan synligt stöd från politiker i debatter och media? Är det inte lika viktigt att få ett gott skratt i revybänken eller gåshud när sopranen ger sitt allt? Är det inte lika viktigt att du får en tår i ögat när en vers berör eller en känsla av lycka framför ett konstverk?

Senaste året har jag jobbat med akvareller och foto, är det bortkastad tid?

Vi som jobbar inom denna breda sektor sliter för att spegla den tid vi lever i från ett annat perspektiv. Vi vill berika och ge våra medmänniskor en anknytning till det innersta. Vi vill vara kontrasten till kaoset runt oss, vara pausen som gör att du kan komma i kontakt med dig själv.
Bakom vårt synliga arbete finns så mycket mer. Konstverket i sig döljer hårt arbete av reflektioner, forskning och förankring i vår samtid. Vi öppnar upp oss för er för att visa att insidan räknas. Så varför finns det inga frågor om kultur i alla otaliga valmaskiner?

Jag går in på finska ”vaalikone” och provar olika finska valmaskiner i hoppet om att få en kulturell fråga bland alla 40 frågor. Men jag hittar inget som berör kultur. Jag förstår mycket väl vikten av alla frågor som ställs och jag svarar lika tydligt igen på varje fråga och får samma svar. Jag är konsekvent och valmaskinerna visar oftast samma resultat. Indirekt berörs vårt inre välmående och vår hälsa av frågorna som ställs i valmaskinerna, det förstår jag också. Varför får jag ändå som skapande människa känslan av att inte passa in i samhället, vara överflödig eller onödig? Men det hör tydligen till konstnärens ångest, att känna att ens arbete inte är av vikt.

En liten klen tröst är ju att vi har varandra. Tack Matts Stenlund jag avslutar mina tankar med dina fina reflektioner från förra veckan. Vi behövs trots allt, eller hur?

Har någon tänkt på vad det innebär t.ex för ekonomin att utesluta kultur, när den ena statistiken efter den andra bevisar att kulturen lönar sig. Jag utgår att våra sakkunniga dvs. journalister och politiker har tillgång till statistik i dessa frågor. Men framförallt verkar man helt ignorera kulturens bevisade hälsobringande effekter. En fråga om folkhälsa som förvånar mig att man inte tar på allvar.

Kanske vi kan ta bort en kulturform i veckan , musikfri vecka, bildfri vecka, textfri vecka, matfri vecka, arkitekturfri vecka, skådespelerifri vecka…

Matts Stenlund – skådespelare

Jamen visst, vi strejkar, en kulturform i taget och så ser vi vilka effekter det har 😉 Jag deltar gärna i en sådan strejk, men som multikonstnär blir jag strejkande rätt länge då. Men någonstans behöver vi börja, vi behöver någon som talar för oss, detta duger inte.

Evelina Lindahl

Leave a Reply Text

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *