Livet, döden och däremellan.

”Då för länge sen såg det ut som Las Vegas i drömmen, men idag tror jag ljusen och miljön representerade nåt helt annat”

 

”När vi är som mest sanna mot oss själva och vår omgivning är vi som bäst mottagliga för de vägar vi är ämnade att följa”

Att våga vara öppen, vara sann mot sig själv och visa sitt riktiga jag är inte alltid så enkelt. Det behövs en hel del självkännedom men också en nyfiken och icke fördömande öppenhet för att finna sig själv. Och allt arbete behöver du inte göra själv, ibland möter du människor på din väg som får din värld att öppna sig lite mer.

 

Häromdan kom en nybekant med en intressant bok till mig. ”Jag har en bok som jag tror du skulle gilla, du får låna den om du vill”. Hon räckte boken med tillhörande visdomskort till mig och jag blev alldeles varm i hjärtat. Så tacksam över att det visar sig vara en bok som jag behöver just nu. Så tacksam återigen för hur vi kan finna våra likasinnade utan större ansträngning. Man kunde nästan tro att vi kände varandra väldig väl, att vi bekräftat våra intressen för andlighet och positiv tankekraft. Att vi suttit i flera timmar och delat med oss av erfarenheter och tankar. Men så är inte fallet alls. Ändå visste vi båda två, kunde läsa av varandra vid första mötet att vi delar den där sfären. Jag är inte förvånad alls, vi är alla ämnade för att göra dessa möten som leder oss framåt, det gäller att vara öppen. Ta tillvara på de möten som erbjuds. När allt kommer omkring är det kanske just dessa möten som är det enda som är viktigt för oss i livet. Det största glädjen jag har är nog den kärlek jag har för mina barn. Bara att tänka på dem, att de finns i mitt liv betyder allt för mig. De stunder vi bara ÄR med varandra och kramas då ter sig prylar och vardagsstressen otroligt trivial och obetydlig. Jag ber om att aldrig förlora förmågan att älska och att alltid vara sann mot mig själv.

I närmare 30 år har jag nog dolt och delvis förträngt något jag bär. Något som jag fått med mig från tidigare generationer. Detta något är inte märkvärdigt, inte konstigt, inte mystiskt, övernaturligt eller ont. Det är helt enkelt en del av mig, oavsett om jag vill eller inte. Något som jag lärt mig att leva med men aldrig skyltat med.
Idag börjar det vara mer öppet med andlighet och spiritualitet i samhället, men resan dit har varit lång. Sakta tog horoskopen  plats i dagstidningen och -Fråga Saida- i Hemmets Journal blev ett fenomen som växlade från humbug till ”hon kan verkligen det där”. Stegvis genom 90-talet blev det mer och mer accepterat att vara intresserad av yoga, astrologi, tarotkort, reiki och sånt som i skeptikers ögon kallas ovetenskapligt och övernaturligt. Böcker, tidskrifter och kurser inom andlighet och spiritualitet är vardagsmat idag. Ja, det har gått så pass mycket framåt att vetenskapen idag är redo att omfamna teorier om -livet efter döden-. Det går inte att undvika, vi står inför ett andligt paradigmskifte. Och ingen knackar dörr och tvingar det på dig om du inte själv har en dörr öppen och är nyfiken.

Äntligen behöver jag inte dölja den värld som varit verklig för mig hela livet och jag har sakta insett att jag inte är ensam. Samtidigt som det finns en försiktighet i mötet med andra människor. Med åren har jag lärt mig läsa av de människor som är i samma sfär och de som inte är. Det handlar om det energifält som vi omges av och min förmåga att läsa av vilka energier som finns där. Jag har en ofrivillig förmåga att läsa av och kanalisera energier, speciellt de negativa vilket kan vara användbart på många sätt. Sedan liten har jag känt av dessa och först nu i mitt vuxna liv föll allt på plats när jag hörde berättas om min gammelmormor. Under den tid hon levde i var hennes arbete nedtystat och tabubelagt, ändå var hon välbesökt. Än idag vet vi inte allt vad hon gjorde, men vi vet med säkerhet att hon renade och stoppade blod. Hon samlade örter och hon arbetade med sina händer genom handpåläggning och helade det sjuka. Hon hjälpte djur och människor på ovetenskapliga sätt, rådde bot. Förmågan är en port in mot en komplex värld fylld av budskap och alternativt helande. Ett arbete som kräver otroligt mycket styrka för att inte tömma sig själv på energi. Självlärd, nedärvt och genom kurser har jag funnit min styrka och jag utforskar fortfarande. Däremot har jag valt att inte jobba kontinuerligt med det. De gånger jag jobbat intensivt inom helande och kanalisering har min återhämtning varit alltför långsam. Arbetet har oftast bekostat min egen energi och som småbarnsmamma känner jag mig inte redo att gå på djupet. Det är därför jag valt att satsa på konsten istället, att illustrera och skriva barnböcker tömmer inte mina krafter och är mer välkommet i samhället än det som min mormor höll på med.

Periodvis lägger jag locket på helt och hållet, stänger av kranen och inbillar mig att jag är oberörd. Fast egentligen pågår allt som vanligt, trots min ignorans. Det som då får mig att inse att jag inte kan stänga av kranen är när jag blir varslad 0m ett dödsbudskap. Stundom är det vackert, stundom frustrerande. Vackert den gången en man från min tidiga barndom tog farväl i en dröm. I drömmen hade vi otroligt roligt tillsammans, besökte platser och skrattade oss igenom våra bravader. Men i drömmen skiljs vi åt, jag blir kvar i mörkret och han går in i ljuset (som i drömmen faktiskt såg ut som ett blinkande Las Vegas).  Jag vaknade upp utvilad och full med kärlek utan att riktigt förstå min dröm. Han är ju helt frisk, eller? Ett telefonsamtal senare, lite väntan och sedan ett till samtal bekräftar att han plötsligt gått bort under natten. Trots att han inte funnits med i mitt vuxna liv valde han att komma till mig i denna dröm, jag är honom otroligt tacksam. De stundom frustrerade stunderna är när jag får ett dödsbudskap utan ljus. Budskapen kan komma precis när som helst och ibland är det lugnt i ett halvår. Dagtid blir budskapen mycket mer krävande. Jag blir oftast starkt illamående och yr, spyfärdig på en sekund. Det är första tecknet på att nåt är på gång. På en genomskinlig filmduk framför mig och den verklighet som utspelar sig dyker det upp ett bildspel. Det brukar ta tid att sätta ihop bilderna, förstå dem. Ett exempel är hur jag på väg till en vän passerar ett hus där jag plötslig känner så starkt illamående att jag nästan kör av vägen. Jag saktar in och ”filmduken” dras ner framför mig. På den rullar några bilder snabbt förbi. Jag ser jag bland annat ett svart fyrkantigt hål, den tydligaste bilden i bildspelet. Min spontana reaktion är att jag förmedlas om en fara i vägen, kanske jag borde sakta ner farten, här kan finnas hål i vägen. Men vägen är slät och fin. Falskt alarm tänker jag. Men väl framme vid mitt mål kan jag inte släppa bildspelet jag just såg, jag måste fråga hur det står till vid det där huset. Och budskapet är nedslående, det finns ingen chans att tillfriskna. Följande dag kommer det riktiga dödsbudskapet och denna gång reagerar jag med att bli förbannad. Varför sjutton var det nödvändigt för mig att se det där kvällen innan? Ett fyrkantigt stort hål, en tom mörk grav som väntar på kistan? Jag kunde ju ändå inte göra något, varför måste jag få till mig detta?

Det tog en stund för mig att lägga ihop pusselbitarna, förstå min uppgift. Denna gång var det inte frågan om att råda bot. Istället var det en uppmaning att vägleda och guida en själ mot ljuset, bort från det fyrkantiga, från mörkret. Allt har en mening.

Nu behöver jag inte bevisa nåt för någon, inte förklara mig. Det ni läst ovan är min verklighet och det enda som är viktigt är att jag tror på min egna verklighet, annars skulle jag bli galen. Jag vet att min verklighet skrämmer en del människor, det är därför jag aldrig pratar om den öppet. Jag går inte in på detaljerna som jag gjort ovan, det är helt onödigt att övertyga någon annan om min verklighet. Oavsett vilken verklighet vi lever i så tror jag likväl att vi alla måste välkomna mer diskussioner om livet, döden och det som sker däremellan och eventuellt efter. Jag tror vi alltför starkt förknippar döden med själva begravningen, ceremonin och traditionerna kring detta. Javisst, den är vacker, sorglig och minnesvärd. Blommor, nedsänkning av kistan och sen locket på. Men för mina barn vill jag ge döden en ytterligare dimension, en mindre fyrkantig och svart. Det viktigaste är inte att finna det rätta svaret, för det kommer vi inte att kunna formulera med ord. Det finns inte en rätt väg eller en enda sanning. Men det finns upplevelser och energier, tolkningar och berättelser. Våga vara öppen för livet, för dem du möter och det oförklarliga som ibland sker. Sen måste jag tillägga att barn kan ha en egen bild av vad de tror på och det är helt fantastiska berättelser som jag nyfiket lyssnar på. Min upplevelse är inte mer riktig än deras och uttrycket ”bara fantasier” som vi vuxna slänger ur oss är väldigt respektlöst. Lyssna på era barn!

Även om jag stundom tycker det är tungt att ha denna dimension i mitt liv är jag ju otroligt tacksam och lycklig över att få ta del av den. Och jag skäms lite över att jag förnekat den sidan av mig själv, bara för att passa in och inte uppröra andra. Detta är ju inget konstigt utan helt mänskligt. Just denna dimension är en rikedom, inte något som gör varken dig eller mig illa. Det finns bara goda intentioner med de budskap och förmågor vi kan ha inom denna dimension. Våga omfamna den du är, med eller utan extra dimensioner är vi alla fyllda med samma kärlek och kraft som gör våra själar oförklarligt levande i oändlighet.

Evelina Lindahl

Leave a Reply Text

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *